Ska försöka att visa lite saker jag gör då och då. Men annars rekommenderar jag att besöka min arbetsplats och florera bland husen som jag och mina kollegor är fastighetsskötare för.

Bilden togs den 30 januari i år på Råstasjön i Solna med min Canon 400D och Sigma 17-17 maximalt utzoomad. Det var svinkallt ute men jag höll mig varm genom att springa mellan kameran som jag ställt på ett stativ och en plats 20-30m bort där jag ritade olika gubbar i luften med en lampa. Just den här bilden har en exponeringstid på 57 sekunder och bländaren på 4.

Den här bilden tog jag 19 mars, även denna med 400D och 17-70 objektivet. Det var en lördag med ovanligt stor fullmåne och jag hade inget att göra. Därför tog jag kameran och stativet och åkte in till stan. Som så ofta när jag gör så utan att planera så hamnar jag vid slussen. Jag hittade en brygga där jag ställde upp stativet så lågt jag kunde och testade lite olika exponeringstider och bländare. Till slut hittade jag den kombination jag gillade bäst och det var 6 sekunder och maximal bländare (2.8).

Vad vore en topplista med bilder utan en rolig skylt? Den bilden togs på en tågstation någonstans i England, jag tror att det var i Horsham, den 7 maj. Under hela resan så fotograferade jag och kusin Camilla en hel del och oftast bad vi syster Marie att göra något kul framför det vi skulle fotografera. Oftast blev det ett spektakulärt hopp. Bilden togs med 400D på programautomatik och 17-70 objektivet.

Söndag 24 juli. Jag hade en ganska ny kamera (Canon 7D) och Björnen hade en splitterny Nikon D80. Vi tog en heldag på stan för att fota loss ordentligt och framåt kvällen hittade vi en massa häftiga spindelnät. Den här spindeln hade bosatt sig utanför Högsta domstolen. Jag testade att fota med mitt nya Canon 55-250 objektiv. Först hade jag också en extern blixt men jag upptäckte att nätet reflekterades ännu mer med den inbyggda fulblixten. Exponeringstiden var 0,4 sekunder och bländaren var på 8.

Fem dagar senare, den 29 juli. Malin var på besök och vi gav oss ut för att ta lite porträtt. Bästa platsen hittade vi på berget bredvid Solna centrum precis när solen höll på att gå ner. Den här bilden tog med 7D-kameran på ett enbensstativ och 17-70 objektivet. Exponeringen är 1/1000 sekund och bländaren på 8.

Även detta år hade jag skaffat mig ett Grönankort för att kunna gå på konserter. Det blev inte så många tyvärr, men istället utnyttjade jag kortet till att gå förbi och ta bilder på sensommaren. Den här bilden togs 12 augusti med 7D-kameran och 17-70 objektivet. Det var en lugn kväll och karusellen stod stilla lite extra länge och väntade på någon eller något. Exponeringstiden var 1/25 och bländaren 6.3.

Jag hade tagit kompledigt från jobbet och noga valt ut den dag i veckan (29 september, min namnsdag) med mest sol. Det blev en perfekt höstdag på golfbanan med brorsan. Vi valde Ängsbanan på Huvudstaden för att kunna ta det lugnt. Den här bilden togs på 8e hålet, om bollen gick i? Den låg faktiskt stilla. Lite får man fuska för konsten… 7D-kamera på exponeringsautomatik med 17-70 objektivet.

Till sist bjuder jag på den här lilla bilden på en ros. Det var den 2 oktober och jag tog en promenad runt Råstasjön med kameran (7D och 17-70 objektiv). Vid bangolfbanorna öster om sjön såg det mest ut som en byggarbetsplats. Men mitt i allt stod den här fläckfria rosen intill klubbhusväggen. Även denna gång var jag lite lat och lät exponeringsautomatiken styra.

Det var med förhoppningar om en minnesvärd resa som de sju vännerna tog plats i fartygets för för att stilla sina kurrande magar samtidigt som de såg kobbarna sakta försvinna i mörkret utanför fönstret. Buffén hade det mesta från från plättar med räkor till sushi och kissochsnuskisås. Jag kan försäkra er att alla somnade med ett leende denna, den första kvällen på deras resa.

Nästa morgon fortsatte resan ut i skärgården men på vägen gjorde vännerna ett kort stopp för att bunkra upp förnödenheter. Henning passade även på att dryga ut kassan med lite spelande vid de enarmade banditerna. Innan klockan ringde lunch var det lilla sällskapet framme på ön, som i folkmun kallas Högsåra. När klockan sedan ringde middag styrde de stegen mot Gamlas gård och Farmors Café. Sällskapet var stort, aptiten ännu större men störst av allt var glädjen och värmen som fyllde rummet och nästan fick nysnön utanför att smälta.

Några minuter innan klockan skulle ringa 2012 begav sig de proppmätta svenskarna och alla andra ut i den friska finska luften för att skåla in det nya året. Den kolsvarta himlen lystets upp av ett sällan skådat fyrverkeri som målade en tavla i regnbågens alla färger. Det skålades och kramades och tjoades och tjimmades. En bättre start på det nya året kunde ingen önska sig!

Sedan bar det av till Villa Cecilia. Här måste jag göra ett stopp, för det är nämligen så att det som händer inom Villa Cecilias väggar stannar innanför Villa Cecilias väggar. Men så mycket kan jag avslöja att fler än en gång hördes någon utbrista ”k-k-kära nån!” och musiken tystnade inte förrän de första solstrålarna hittade in genom köksfönstret.

Till slut hade alla gått och lagt sig men det dröjde inte länge innan de det hördes knarrande steg från trappan och det porlande ljudet av vaskning fyllde undervåningen. När de mest morgontrötta tagit sig upp ur sängen hade solen tagit sig ner under horisonten igen och det bjöds på rester på Farmors. Rester på Farmors är inte som alla andra rester i världen. Deras rester får nämligen nobelmiddagen att likna en två dagar gammal matlåda med falukorv och makaroner. Dagen avslutades sedan med att vi fick lära oss begrepp som ”ölständer” och *fal* ”Fellingham Family Fun Club”.

Den sista dagen på de sju svenskarnas resa var det riktigt busväder. Vännerna blickade oroligt ut genom fönstren och såg bara regn och slask och snö. Ingen vågade sticka sin näsa utanför dörren och istället höll de sig inne och dammsög, borstade och plockade i ordning allt som hade fått fötter de senaste dagarna.

Till sist packade de in sig i bilarna och rullade på den gula lilla färjan som tog dem bort från värmen och korparnas ö. Men när färjan lade till i Svartnäs var Civicen så besviken över att behöva åka hem att den vägrade starta. Vännerna fick putta den motvilliga bilen i land och sedan väcka den till liv med hjälp av en vänlig färjkusk och några startkablar.  ”Alltid ska det hända nåt” tänkte nog de sju vännerna som inte visste vad som väntade.

Det snöade och blåste på de små vägarna som såg ut att ha legat öde sen urminnes tider. I Civicen var stämningen ändå på topp. När de svängde ut på Södelångviksvägen konstaterade någon i ena sekunden att ”här var det inte plogat” medan någon i nästa sekund glatt ropade att ”här kommer plogbilen” och pekade fram längs vägen.

När de sedan skulle möta den stora plogen blev vägen både smal och hal så det ville sig inte bättre än att de sakta gled mot kanten och det branta diket. Civicen lade sig tillrätta och balanserade på kanten medan de fyra vännerna klättrade upp och ur bilen.

Plogbilskusken vågade inte dra upp bilen själv så han ringde dit brandkåren som kom till undsättning. De band fast Civicen i plogbilen, en stor brandbil och ett träd och lyckades sedan dra upp den gröna bilen på vägen. Vännerna fick sällskap till Kimitos polisstation där den glada brandmannen Pelle tog ett rökbloss medan jag som kört Civicen fick blåsa i en mackapär som en glad polisman tittade på. Polismannen såg glad ut och då blev alla andra glada och de sju svenska vännerna fortsatte sin resa hem i mörkret.

Slutet gott, allting gott! Detta blev som ni förstår ett nyår som de sju vännerna aldrig kommer att glömma. En riktigt god fortsättning på det nya året till er alla!

Jag har en känsla av att jag får ännu svårare att vinna nästa år, men nu ska jag njuta av den här segern ett helt år!

PS. Jag såg att någon person googlat “mikael westerlund blogg” på julafton (sjukt oväntat) och hamnat på min blogg (inte lika oväntat). Det är nog det största som hänt i mitt bloggliv.

Apropå bilder så var jag ute och hängde med min kompis kameran i fredags. Det är verkligen alldeles för sällan vi ses. Nu började det regna under vår promenad så vi hann inte umgås så mycket som jag hade tänkt men några bilder blev det i alla fall. Alltid kul att leka loss och testa nya saker.

Timber!

Det ska vara riktiga granar när det är jul. Bara så att du vet. I år har jag tagit steget längre. Jag har till och med varit och huggit mig en egen gran. Två till och med. Det var i lördags som familjen begav sig ut till ägorna på Ljusterö för att skövla lite skog. Sune-faktorn var total trots att vi (tyvärr?) inte skulle knycka någon gran. Väl framme konstatera brorsan att han nog var tvungen att ställa om siktet från “fin gran” till “inte alltför ful gran”.  Jag tog mig en såg, vi hade tyvärr ingen yxa, och gick glad i hågen rakt ut i träsket som den sanna stadsmänniska jag är.

Glad granhuggare

Övriga familjen letade tvåmetersgranar medan jag riktade blicken ner mot knähöjdshöga plantor som skulle kunna passa i min lilla lya. Till slut fann jag den perfekta “cornergranen”, vilket alltså är en gran som står i ett hörn och inte pyntas hela vägen runt. Mycket modernt, och detta ex var alltså naturligt anpassat!

Efter lite om och men som jag inte orkar skriva om hittade övriga familjemedlemmar sina granar. Själv lyckades jag hitta ännu en liten gran som jag sågade ner plus några perfekta julgransfötter i form av gamla glasflaskor som stod under huset. Förmodligen asgamla och med andra ord superhäftiga.

Sedan tog vi en fika innan vi surrade fast granarna på biltaket och jäktade hem för att hinna till en fika. Jag hann i alla fall fota den här fantastiska skylten vid färjläget på Ljusterösidan. No shit Sherlock.

Men mitt i allt finns det ändå känslor som får mig att stanna upp. Inte dom där stora livsavgörande känslorna. Nej, jag menar de där små. De som får en att haja till när man upplever dem men som man rycker på axlarna åt när de basuneras ut såhär eller på twitter och facebook.

Som till exempel i morse när jag borstade tänderna och kom på att jag glömt att länka en puff på jobbet. Mindre skön känsla.

Eller känslan när man springer ner för en trappa och tror att det är ett trappsteg kvar när man kommer ner till golvet. Snubblande känsla.

Eller den hisnande känslan jag nyss hade när jag tog hissen ner till källaren och glömde bort vart jag var på väg så jag under ett ögonblick trodde hissen var sönder när den åkte förbi entréplan.

För att inte tala om känslan att ta av sig hörlurarna när man kommer in genom dörren och inse att man går och nynnar ganska högt. Den känslan övergick i och för sig ganska snabbt i känslan av att jag måste orsakat ett och annat leende på min väg hem från pendeln.

Känslan av att kunna snooza med gott samvete på morgonen. Den känslan alltså.

Eller känslan att fånga ett ögonblick man knappt hinner uppleva med en riktigt skarp bild. Eller känslan av att få till den perfekta böjen eller skuggan i en grafik eller animation.

Känslan av att det snart är jul men att jag har gott om tid att köpa julklappar och göra allt annat jag tänkt göra.

Eller till sist, känslan att allt ordnar sig alltid på ett eller annat sätt. Och det gör inget om jag inte hinner göra allt det där andra jag tänkt göra.

Den känslan.

I båda fallen var de betydligt mer sjuka än man trodde.

Eken har undersökts hur många gånger som helst och de har kommit fram till att den är ännu sjukare än man trodde efter första kontrollen. Men aktivisterna fortsätter kämpa emot och gör det högljutt. Undrar hur de skulle reagera om en gren ramla ner i huvudet på en av dem…

Alla har vetat att Lasse var sjuk. Men inte så här sjuk. Kom lite som en chock idag när jag fick reda på att han dött. Minns när jag var yngre och framför allt tittade på Rena Rama Rolf varje fredag eller lördag. Och sen ska vi ju inte glömma Kurt Olsson. Karaktären som verkligen får Lasses stjärna att lysa klart på den svenska komikerhimlen.

Åh vad jag önskar att Kurt Olsson fick göra ett reportage om eken!

Igår var det inte bara Gurkans stora dag, det var dessutom monsterfest på Lidingö. Jag tycker att maskerader är ett grymt bra sätt att förgylla en fest och när det nu var nån (cred till Ullis och Sissela) som styr upp en maskerad bara för skojs skull går det ju inte att tacka nej.

Festen var kort och gott monsterkul med fin lokal och roliga människor. Framåt småtimmarna började folk droppa av men istället för packa ihop valde jag, Robin och Rasmus att höja tempot och ta kommando över musiken. Med Strömstedts magiskt djupa texter som ledstjärna tog vi kommando över dansgolvet och the rest is history.

Kvällen avslutades med en hemresa i Ibrahims taxi och några sköna taxistories från hans 6-åriga taxikarriär. Slutet gott allting gott!

Här följer lite fler bilder från kvällen:

Till sist har det ju pratats en del om att jag skulle ha vissa gemensamma drag med en viss idrottsstjärna. Om det är utseendet eller den graciösa stilen vet jag inte. Ni får avgöra själva: